:/
när du håller min hand och när jag möter din blick så känns livet så himla enkelt.
men när du inte är där och håller min hand eller möter min blick så känns inte allt lika självklart längre.
känns inte som att jag är värd dig.
jag känner mig smutsig. fortfarande. det släpper inte. och än en gång låter jag dig gå.
jag får för mig att jag ser dig allt oftare, jag ökar farten på stegen och slänger ängsliga blickar över axeln. jag är less på att ligga och skaka tills jag äntligen somnar för att sedan vakna plötsligt och vara övertygad om att man är kvar i stunden
jag är så jävla less på det så att jag vill spy. om jag bara visste hur jag skulle göra för att slippa känna de här känslorna. hur man tar det slutgiltiga steget och går vidare. går det ens? eller handlar allting om att skjuta upp lidandet?
Melissa Horn.
20 år mina vänner, yeees
Bild: Här är kvinnan jag ska slå imorgon. Detta var för ungefär ett år sedan då vi gick ut efter minigolfen för att jag skulle dränka mig i sprit efter att ha förnedrats på golfbanan. Det var en rolig kväll tror jag. Dennis, kommer du ihåg något?
jag rår inte för det..
En vän till mig sitter och hackar på mig över msn. Anledningen? Jag lyssnar på Sonja Aldén. Det är då det slår mig. Jag kan äntligen definiera mig själv. Jag är en hopplös drömmare om kärlek. Vad finns det annars för förklaring till mitt blödiga beteende? Jag gråter till tvprogram som Dr Phil och Extreme Home Makeover. När jag tittar på filmer som innehåller kärlek så sitter jag och ler sådär fånigt. När jag bli kysst stående så får jag ryckningar i vänster bakben. Jag mår extremt bra när folk pillar på mig. Jag sover aldrig så bra som när jag sover tillsammans med någon. Alla mina vänner har sett mig gråta. Jag kan börja gråta bara jag tittar på fotografier. Jag somnar varje natt till lugna favoriter. Jag tror nog fortfarande att evig kärlek existerar någonstans. Jag tror bara inte att vi var rätt för varandra. Så var det slut på den kärlekshistorian.
psycho? normal? tonåring? klimakteriekossa?
Vissa människor låter jakten på lycka vara drivkraften i livet. Jag är nog en av de människorna. Jag strävar hela tiden efter att göra vardagen mer betydelsefull. Jag blir aldrig riktigt nöjd utan ser enkelt alla brister i vardagen. Jag brottas ofta med känslor av otillräcklighet och ledsamhet. Samtidigt så är jag en riktigt glad tjej. Jag har nära till skratt och många människor att älska i min närhet. Någon som kan sätt en diagnos på mig?
Nej nu ska jag iväg till Malin och störa lite.. Tjingtjong
nytt rekord
grubblerier
Vi är alla så kloka att vi upptäckt att man inte styr sitt hjärta, man styr bara sina val. Ändå gör man val som man vet kommer krossa ens hjärta. Man väljer att leva för stunden istället för att tänka på den tråkiga verkligheten och konsekvensen av sina handlingar.
När jag låg ensam på ett grått sjukhus, i ett litet stelt rum som ger rysningar, klädd i en uttvättad tröja märkt landstinget så kände jag mig naken. Jag var ensam med alla tankar. Jag låg där och filosoferade mellan smärtorna samtidigt som tabletterna gjorde att jag stundtals svävade bland det blå.
Jag vill så jävla mycket, samtidigt som jag inte vill alls. Jag saknar den där tryggheten, men jag är inte beredd att kämpa för att finna den. Jag vill bara vara mig själv och må bra. Stundtals känns det som att det inte räcker. Det räcker inte att vara Anna. Jag måste vara så mycket mer hela tiden.
Dina viskande ord ekar fortfarande i mitt huvud. Det är dem som får mig att orka. En kväll den här sommaren ska jag sätta mig ner bredvid dig på ett berg och berätta hur mycket jag värdesätter dig och vår vänskap. Jag ska möta din blick och jag ska hålla kvar blicken. För en gångs skull ska jag hålla kvar blicken. Det kallar jag framsteg mina vänner.
