grubblerier
Vi är alla så kloka att vi upptäckt att man inte styr sitt hjärta, man styr bara sina val. Ändå gör man val som man vet kommer krossa ens hjärta. Man väljer att leva för stunden istället för att tänka på den tråkiga verkligheten och konsekvensen av sina handlingar.
När jag låg ensam på ett grått sjukhus, i ett litet stelt rum som ger rysningar, klädd i en uttvättad tröja märkt landstinget så kände jag mig naken. Jag var ensam med alla tankar. Jag låg där och filosoferade mellan smärtorna samtidigt som tabletterna gjorde att jag stundtals svävade bland det blå.
Jag vill så jävla mycket, samtidigt som jag inte vill alls. Jag saknar den där tryggheten, men jag är inte beredd att kämpa för att finna den. Jag vill bara vara mig själv och må bra. Stundtals känns det som att det inte räcker. Det räcker inte att vara Anna. Jag måste vara så mycket mer hela tiden.
Dina viskande ord ekar fortfarande i mitt huvud. Det är dem som får mig att orka. En kväll den här sommaren ska jag sätta mig ner bredvid dig på ett berg och berätta hur mycket jag värdesätter dig och vår vänskap. Jag ska möta din blick och jag ska hålla kvar blicken. För en gångs skull ska jag hålla kvar blicken. Det kallar jag framsteg mina vänner.
