min verklighet
En vän skrev till mig på msn efter senaste inlägget: "Första steget kanske är att skriva ut det i text. Som ett sätt för att du själv ska acceptera det."
So here it comes. Jag har blivit våldtagen. Hur känns det? Vill du fortsätta läsa? Känns det inte olustigt? Du har två val i detta ögonblick. Antingen stänger du ner rutan och låtsas som att du inte läste det som du precis läste. Eller så läser du vidare och trotsar de tabun som finns i samhället. Jag strävar inte efter medlidelse, utan mer för att förändra synen på sexuella övergrepp överlag. Det räcker att en av er som läser har förändrat er syn efter att ha läst min historia för att göra allt detta värt det.
En till anledningen till att jag väljer att skriva ut det här är för att visa mig själv. För er som inte känner mig så är jag vad många andra skulle kalla en "normal" ung kivnna. Men att vakna med skammen varje dag har verkligen förändrat mig. Jag är verkligen inte samma människa som jag var innan allt det här hände.
Idag har det gått 13 månader och fyra dagar. Om jag ska vara helt ärlig så gör det fortfarande lika ont. Smärtan kanske inte kommer lika ofta men jag bär med mig mina erfarenheter varje dag. Varje gång jag går förbi en spegel och möter min egna blick så inser jag att det glada som var där har suddats ut och ersatts med skam. Mitt sätt att se på mig själv har förändrats. Jag går med tunga steg med vetskapen om att jag är lite mindre värdig än den flickan som susade förbi på en röd cykel eller som gick framför mig på väg till bussen.
Skam, skam, skam. Varför känner man denna skam? Jag är fullt medveten om att det är mannen som inte accepterade mitt nej som handlade fel. Inte jag. Jag ser således inte mig själv som ett offer. Jag var bara på fel plats på fel tidpunkt. Ändå så kan jag fastna i duschen flera timmar gråtandes samtidigt som jag försöker att skrubba bort skammen och "smutset" med en blå tvättsvamp från ICA.
13 månader och fyra dagar som tidigare nämnt. Jag minns fortfarande i detalj vad han hade på sig den kvällen. Sättet han hade sitt hår. Hans lukt. Hur han pratade. Jag minns det ögonblick som jag förstod att han inte lyssnade på mitt nej. Att han inte hade minsta respekt för min åsikt och det ögonblick som jag insåg att han skulle genomföra ett samlag med mig oavsett hur mycket jag vädjade åt honom att inte göra det.
Idag har jag besämt mig. Jag tänker inte vara tyst längre. I detta ögonblick så tänker jag sluta att skämmas. När folk frågar vad jag har varit med om så kommer jag att svara med sanningen. För än en gång, det är inte jag som har handlat fel.
Säkert! - Allt som är ditt.
Åh, tänk om du hade gått en annan väg
Eller inte vart så korkad och gått ute själv
Du kanske hade fel kjol eller kanske gick för sakta
Det måste va' ditt fel
Det var aldrig ditt fel
Hej Anna.
Jag är "glad" att du vågar skriva om det, att du inser och vet att det inte är du som gjort något fel alls och att du inte ska behöva skämmas för det här. Du ska våga prata och skriva om det här hemska som någon gjort mot dig.
Jag är dock så himla ledsen att det hänt dig..att det händer varje dag mot någon.
Men du är stark som skriver om det. Och jag hoppas, älskad du att du kan leva livet fullt ut ändå..och snälla, känn dig inte mindre värdig någon annan.
Den där tjejen på cykeln kan ha råkat ut för samma sak som du, det vet man inte..
Men att nån betett sig på det mest hemska sätt mot dig gör inte dig till mindre värdig. Det är förövaren som inte är värd någonting längre på denna planet.
kramar
stolt över dig baby, stolt över att du valt att bearbeta detta på ett sätt som inte många gör. Vi ses inte så ofta som jag skulle ha velat, vi pratar inte så mkt med varandra som vi gjorde förr. Men du ska veta att jag älskar dig oavsett.
du är en av de finaste människorna i mitt liv och jag tänker behålla dig.
Min panna jag älskar dig...! <3
