en måndag i örebro
tre vänner träffades över lite thaimat. vi pratade om livet, om allt som gör att vi grubblar så. jag försöker få någon ordning på allt som rör dig, men jag lyckas inte. ju mer jag tänker på det desto mer förvirrad blir jag. så nu slutar jag tänka på dig. det är iallafall vad jag försöker intala mig själv. men om sanningen ska fram så tänker jag på dig hela tiden och lär göra så ett bra tag framöver.
jag försöker ta till mig det som mina vänner har försökt intalat mig hela dagen. att det har nått en gräns nu. att jag måste släppa taget. att jag måste våga kasta mig ut igen. men det är som att jag inte lyssnar till hundra procent, istället vill jag bara leva kvar i stunden. njuta av sekunderna som är som drömmar och förtränga att jag kommer bli så ledsen när jag vaknar igen och möts av verkligheten.
inatt önskar jag att det regnar. så att det smattrar mot min vita fönsterbräda. så att jag kan ligga och lyssna på hur regndropparna slår ner och fantisera om att du skulle ligga bredvid mig och dela sömnlösheten.
jag ser ditt fönster ifrån mitt. jag undrar vad du grubblar på. jag önskar att du skulle få ett av dina härliga impuls-ryck och bara komma över och överaska mig med din närvaro. det vore ruskigt skönt. men jag vågar inte fråga. tänk om jag får ett nej? då brakar väl världen ihop?
