nattlig poesi (struntprat..)
ibland är livet som blanka blad. man vill säga så mycket men ingenting blir sagt. man vill skrika världens galnaste vrål men får inte ut ett ljud. man vill skriva om allt som man grubblar på men det går bara inte. allt är bara blankt. jag känner ingenting längre. jag blir inte riktigt glad, jag bara är. och så fort jag är ensam så faller jag. huvudet vänds neråt och blicken faller mot marken. fötterna blir tunga och stegen går med allt långsammare takt. vad har jag bråttom till egentligen?
Kommentarer
Trackback
