waiting on the world to change

nu har jag kommit till en gräns. en gräns som betyder att jag inte ens orkar bry mig längre. jag är less på att älta det här om och om igen. jag orkar inte ens undersöka huruvida påståendet är sant eller inte. för jag vill inte veta. jag orkar inte bli skogstokig. jag orkar inte känna mig sviken. jag är feg som inte ens vill veta. och jag är svag, som faller för knepen varje gång. men jag vet inte. nu går jag vidare. nu blickar jag framåt.  man kan faktiskt inte leva i det förflutna hela jävla tin.

dags att packa! ska hem om några timmar. längtar faktiskt till tåget rullar in vid örebro central. tills jag & min reskompis hoppar på en tom buss nr 12 och hur jag sedan hoppar av vid universitetet för att sedan gå de drygt 100 m till mitt hem. när jag får träffa tjejerna igen. de som alltid gör mig glad och som alltid orkar bry sig. imorgon är det skola. jag längtar lite. vill tillbaka till rutinerna igen. nu ska jag prata med sandro! tjing!