waiting on the world to change

Pencillin tabletterna vill inte åka ner i halsen på mig. Jag kan inte svälja dem. Om vi spolar tillbaka bandet 10 år så möter ni Anna 8 år som sätter en jordnöt i fel strupe. Jag fick inte luft. Jag blev alldeles blå och frustrationen/rädslan växte när jag såg paniken i pappas ögon. Sedan dess har jag otroligt svårt att  svälja tabletter. Det är nämligen så att en liten del av all den känsla som jag kände den där dagen kommer tillbaka till mig. Rädslan. Jag vågar inte riktigt helt enkelt.

Om det här hade varit en vanlig lördagskväll så hade jag just nu lagt all fokus på att försöka vingla vackert.Men nu sitter jag här med sår över hela ansiktet. Men man ska inte vara bitter. Det finns något positivt med allt som händer. När jag väl går ut (om två helger) så kommer jag ha galet kul. Jag är väldigt dålig på att uppskatta det jag har eller det som händer. Som till exempel när jag stukar en fot. Jag tänker aldrig på att man har möjligheten att röra sig fritt med en helt fungerad fot. Inte förens den möjligheten försvinner.

Kort och gott. Man uppskattar inte riktigt det man har alla gånger. Alla vänner som får en att skratta. Familjemedlemmar som lägger en tröstande hand på ens axel eller kramar om en när man behöver det som mest. Fan nu börjar jag bli väldigt känslig här känner jag. Måste vara röda veckan som gör sig påmind igen. För innerst inne så är jag känslokall. Jag lovar.


Bild: Jag och Sara på Elins födelsedagsfest i somras. Tror att någon människa försöker poängtera att jag rökte mycket. Jag förnekar alla anklagelser som skulle ha ägt rum den kvällen. Allt var bara en jävligt lyckad kväll. Eller var den det? Jag kommer inte ihåg.. Jag var lite sommarberusad..