min sanning
Jag vet inte riktigt vad som händer just nu. Jag är bara riktigt jävla förbannad. På vad? Livet. Jag vet inte. Jag kokar av ilska. Jag vill ställa mig och skrika, slå någon på käften eller bara slänga in fyra tallrikar i väggen. Självfallet så gör jag inte detta men jag har enormt stor lust för tillfället. Jag vet inte vad f-n som händer med mig. Jag förvandlas till ett stort psykfall.
Jag vill ställa mig upp och säga en viss sak men det går inte. Anledningen? Det råder ett grymt stort TABU om ämnet i dagens samhälle. Och jag vet inte vad f-n man ska göra åt det. Det är extremt tröttsamt att varje dag leva med skammen. Jag VET att det inte är jag som har gjort någonting fel men ändå så känner jag mig smutsig. Jag är så trött på det. Jag ska fan inte behöva skämmas mer. Jag ska förändra synen på ämnet i samhället. Men jag vet inte hur.
Och öppnar man ögonen så inser man att ingen är där när man faller. Alla vackra ord förblir bara tomma. Jag tror inte att det finns en enda människa som lever idag som är helt genomgod och inte har en gnutta falskhet i sig. Jag är inte perfekt, men jag försöker att förändra mig till någon jag vill vara. Men folk skiter i det. För i dagens samhälle är det ingen som bryr sig. Falskhet har blivit en naturlig del av vardagen och jag hatar det. Jag hatar det så mycket att det gör ont inom mig. Men samtidigt så är jag en del av allt, vilket jag hatar mer. Jag är en del i det jag hatar. Därmed hatar jag den jag är. Punkt.
Det räcker nu. Nu får det vara nog. Dags att börja agera.
