waiting on the world to change

Jag är extremt stolt över min bror som i våras var klar med omkring 3,5 års juridik studier och nu förflyttat sig ner till Norrköping för att sitta ting som det så fint heter. Min bror ville tacka alla som har ställt upp för honom under de här åren så därför så därför bestämde sig pappa för några månader sedan att han skulle bjuda hela familjen + min brors flickvän och hennes familj på middag.

Dagen som vi skulle fira av min bror var igår. Vi träffades upp hemma hos Bror+flickvän och åt lite tilltugg för att senare gå iväg några kvarter till den otroligt mysiga italienska resturangen Tarantino som ligger på Roslagsgatan. Jag åt självklart pasta (det var ju italienskt?!) i en god sås med strimlad oxfile. Mycket gott. Sedan gick vi tillbaka till bror där det väntades lite singstar + guitar hero. Jag är för övrigt väldigt dålig på Guitar Hero har jag märkt. Jag ska nog sluta spela.

Sen började klockan ticka och jag kände trots det trevligt sällskapet att jag ville ut och dansa och träffa lite bekanta människor så jag styrde skorna mot Clara´s där Matilda och lite folk var. En väns kväll slutade i tårar och jag kunde inte låta bli att fyllefundera på bussen hem ifrån - - - - -. Låten timglas med Lars Winnerbäck spelades på Repeat och jag kunde  inte låta bli att tänka på hur otroligt jobbigt det är att inte känna sig själv. Jag har tappat bort mig själv, jag vet inte vem jag är längre.