waiting on the world to change

Så är vi framme på sista dagen någonsin på 2008 och det är med blandande känslor jag tar emot 2009. Jag har trots allt haft ett riktigt höjdarår med studenten och den nya utmaningen - universitetet. Men det finns även minnen ifrån året som jag hoppas tynar bort med tiden..

Det nya året firar jag in med några vänner. Vart och hur vi firar är inte riktigt bestämt ännu men supa oss i bitar ska vi bannemig!!!!!!! Nu vill jag inte skriva mer i denna sketna blogg. Adios.

En annan människas andetag kan göra så mycket. Så fort jag blir ensam så rasar allting. Nu är jag ensam. Igen. På något sätt så hinner jag inte med. Jag blir bara ett tomt ansikte i en stor folkmassa. Jag skriver i koder, jag vet.

Jag blir förbannad på mig själv för att jag ens bryr mig.  Men ändå så blir jag fan ledsen. Jag är en idiot. Som nog ska ge sig ut på en promenad nu. För att släppa ut lite tankar. Måste man sminka sig eller borsta håret? Känns som en ruskig överkurs just nu. Nej nu måste jag iväg innan jag typ börjar slå mig själv. Psycho nummero uno. Det är jag det.

Det materiella samhället som vi idag lever i gör att man förknippar materiella saker med lycka. Jag erkänner iallafall att jag gör det. När man köpt ett par riktigt snygga skor eller en söt klänning så kommer det känslor som kan liknas vid lycka. Egentligen tror jag mer att det handlar om känslor av tillfredställande. För stunden känner man sig otroligt nöjd med sig själv och sitt kap. Men vad händer med den lycka som man borde sträva efter? Glöms den bort någonstans bland alla måsten och krav?

Jag är helt övertygad om att vi människor är som tomma blad när vi föds. Och att sedan alla utomstående faktorer ifrån samhället påverkar den människa vi kommer utvecklas till. Om samhället formar människan så formar även samhällets värderingar och ideal människan. Ideal och värderingar som är skapade av oss själva. Och som bara kan förändras av oss själva. Det jag försöker få fram är inte att alla kvinnor i landet ska bränna bh:n och att alla män ska gå runt som Di Leva. Däremot så tycker jag att det är en självklarhet att man kunna få göra ovanstående, ska få gå klädd hur man vill, ha hur många piercingar/tatueringar som man vill och så vidare. Samhället och dess medborgare ska inte hålla tillbaka människors kreativitet utan vi ska puscha dem som inte vågar att ta steget ut. Amen.

fyra månader på tisdag.
fyra jävla månader.
och jag kan inte sluta klandra mig själv.
det måste vara mitt fel.
det var mitt fel.
det kommer alltid vara mitt fel.

Längtar redan till sommaren. Vill bara kunna lägga mig ner i gräset med människor som får mig att skratta. Hultsfred arrangeras 8-9-10-11 JULI i år. Artiser som Lars Winnerbäck, Anna Ternheim och Timbaktu är redan klara. Winnerbäck kör hela fyra konserter. Jag ryser av bara tanken. Det kommer bli så jäkla bra..

Lite bitter är jag. Fyller 20 år den 14 juli. Hade varit grymt att fira sin födelsedag där. Men man kan inte få allt. Nu ska jag försöka gå och sova. Kommer garanterat drömma om Hultsfred. Om Denise. Om Emma.  Om bilresan ner när Denise skulle kissa var sjätte minut. Om bussen där denise blev frälst. Om bajamajorna. Om när Micke klättrade upp i ett träd och inte kunde komma ner. Om Denises röj till Mustasch. Om Emmas diggande till Ken. Om Emmas röst som försvann titt som tätt. Om Patriks skada efter att ha fått en vinylskiva i huvudet. Om Sverige matche rna som visade på storbildsskärm. En väns värmande ord. Om nakenbad.  Om att dansa på en arabisk matta med två av sina bästa vänner. Om norrlänningarna som skänktes oss så mycket gott. Om all bra musik som man fick uppleva. Säkert! var magiskt.. Om känslan av ensamhet som skapade tårari ett publikhav av skrikande fjortonåringar till tonerna av Håkan Hellström. Allt var så magiskt. Ta mig tillbaka.

Har glömt att berätta en upprörande sak som hände mig i måndags morse. Jag hade sovmorgon. Eller jag tog mig sovmorgon. Sket i en meningslös föreläsning. Iallafall. Klockan slog 08:16 och min mobil började att vibrera som en tok och en gäll ringsignal började att låta runt om i mitt sovrum. Som i en dvala fick jag tag i telefonen och stönade ett "AnnöööÖ". Vet ni vem det var? Någon jävla försäljare ifrån telenor. Vad för försäljare ringer till en stackars människa klockan 08.16 en måndagsmorgon? Det är fan inte humant. Blir upprörd på riktigt. Självklart vart jag så upprörd att det tog mig minst 12 ½ min att somna om igen. Jävla försäljare. Funderar allvarligt på att byta abonemang på grund av detta. Självklart lade jag på i ren protest när jag förstod vem det var. Jävla mupp.

Efter cirka tre timmars analyserande av samhällspolitik så började min mobil i min jackfika att vibrera som en galning en tråkig måndagsmorgon. Jag tog lugnt och sansat upp mobilen och läste på displayen "micke skåne denise". Då slog det mig. Det var Denise som sitter fast i Thailand som ringde. Hjärtslagen ökade. Jag ställde mig upp och hela min grupp stirrade på mig. "eeh.. höhö, jag måste ta det här.." sen sprang jag iväg till toalatten för att ta samtalet. Att höra hennes röst var underbart. Tårarna började rinna nerför mina kinder fastän jag inte riktigt vet varför. Glädjen över att höra att hon var sig lik var totalt. Det var gamla vanliga Denise. Med sin sjuka humor och sitt härliga apskratt. Vart så paff av att hon ringde att orden inte ville komma fram. Precis när vi lagt på kom jag på tusen saker som jag borde ha sagt.

Jag har precis bokat biljett till Stockholm nu. Torsdag kväll kommer jag till Stockholm. Hej och hå. Här kommer jag igen.

Miss you.